Gerd Karin Nordlund

Jag är en del av någonting större...

Om Det magiska huset

"Det magiska huset är en kaleidoskopisk barndomsskildring som jag kan identifiera mig i. Som alla barn erfar man att fler frågor förblir obesvarade än de som sakta öppnar något facit. Barnets plats i familjen, som ofrivillig åhörare till konflikter mellan föräldrarna, kan få vilken unge som helst att ömsom huka sig och ömsom få skavsår i själen av sina egna dubbla lojaliteter. Ensamheten växer i den lilla flickan som Gerd Karin berättar om med ett kristallklart språk. En flicka med förväntningar på skolstarten, semesterresan och livet. Besvikelser och ilska utmynnar i ett strategiskt mål:
- När man blir stor kan man fara vart man vill. Långt bort ska jag fara.
De magiska huset ligger på Åland, och därifrån går resan ut i världen. Rekommenderar långsam läsning med inlevelse."


Barbro Alatalo, Luleå


"Berättelsen om den lilla flickan Majken grep mig djupt. Hon växer upp med trygga farföräldrar och sina två systrar på Åland. Men mamman gör saker mot henne som man knappt kan läsa, så svårt är det. Plötsligt bryts mörkret och ett ljus strömmar in. Man känner dofter, ser färger från barndomen. Resan genom din bok växlar mellan värme och kyla. Den är tidstrogen! Jag vill veta hur det går för Majken. Skriv genast en fortsättning!"


May Larsson, Boden


"Efter att ha läst Gerd Karin Nordlunds berättelse Det magiska huset så inser jag, att det inte är lätt att vara barn men inte heller att vara vuxen. Majken som bokens huvudperson heter, har en mamma som oftast bär ett björkspö i det närmaste fastbundet vid handen för att använda vid minsta förseelse, men som tur är finns en farfar och i hans knä får Majken tröst.


Man får följa de dagliga händelserna i den lilla familjen, Det är storbak i bagarstugan, tvätt nere vid sjön dit hästen drar det stora lasset av lakan och kläder. Det eldas under bykgrytan och mor får ett utbrott. Hon tvättar och gråter över att hon bara får arbeta och slita och inte får ett öre för det. Dagarna går och Majken börjar skolan. Då kommer hon hemifrån på dagarna och får lära sig läsa. Det är en lycka för då upptäcker hon att det finns en annan värld än den i Basthulta. Och det blir lättare att uthärda de evinnerliga grälen mellan föräldrarna. Vi får följa Majkens uppväxt fram till den efterlängtade färden BORT.


Det har varit en mycket givande läsning. Personerna berör. Jag kom på mig själv då jag kom till berättelsens slut att jag då och då gick och tänkte lilla Majken, bara lilla Majken med varm känsla."


Inga-Lill Lundkvist (91), Stockholm


"Med sitt sparsmakade språk låter Gerd Karin Nordlund oss följa barnets och samhällets utveckling på Åland under fyrtio- och femtiotal. De mörka sidorna tränger in i oss läsare, liksom utsattheten i en bardom som till det yttre har allt av idyll, hästskjuts, stortvätt på bryggan, djur och farföräldrar. Jag sträckläste boken. Det är en berättelse man inte kan släppa, varken före eller efter sista sidan.


Vi är många som väntar på en fortsättning, när Majken lyssnat färdigt på Elvis Presley och Tommy Steel. Försvann hon på den stora båten? Lämnade hon sin kärlek? Mötte henne det förlovade landet?"


Anna Kristina Öijer, Näsviken, Hälsingland


Att vara barn är en tålmodig övning att vara till


"På knappa hundra sidor följer vi Majken från litet barn till tonåring. Språket är enkelt. Perspektivet är flickans jag men den vuxna betraktarens ord bryter ofta stilen effektfullt.


På en åländsk lantgård, i mitten av förra seklet, försöker Majken med barnets känsliga blick förstå sin omgivning. Hon omges av föräldrar, systrar, farföräldrar, lekkamrater i granngårdar, kor, hästar, höns, kattungar och hundvalpar - en riktig Bullerbyidyll. Arbetsgemenskap vid höskörd, mattvätt och brödbak, feststämning kring kaffebord och kräftkalas, häst- och slädfärder, bastubad - liv, rörelse och glädje saknas inte i Majkens unga liv.


Men det faller en skugga. Utan förvarning kan Det magiska huset förvandlas till Det skrämmande huset. Lekkamrater uppvisar mindre snälla sidor, systrar markerar hårt avstånd, plötsligt anfaller tuppen. Det svåraste för Majken är moderns bitterhet och nyckfulla utbrott, den bristande kommunikationen föräldrarna emellan, stumheten och tystnaden. Osäkerheten detta skapar hos Majken. Skammen som föds ur känslan: Varför är allting plötsligt fel?


Skolan öppnar Majkens ögon och världen vidgas genom boken, filmen, skivspelaren och den första kärleken. Vi generationskamrater med Majken fylls av igenkännandets glädje och minns med henne trettonåringens första barnförbjudna film, smygläsning av erotiska romanavsnitt, kiosken som samlingspunkt för tidig tonårslust. "Jag vill fort och snart vara vuxen" ljuder inom Majken och som femtonåring packar hon sin väska, lämnar Åland för att möta Stockholm. Svaret på Livets Gåta bär hon sedan länge med sig: Man ska bara säja som de e. Säja sanningen."


Eva Ogden, Sollentuna


Om uppväxt, flickskap och livet på landet


"Vi får följa Majken Berg från tidig barndom tills hon flyttar hemifrån som 15-åring. Det är åländsk landsbygd och tiden är 1940-1950-tal. Majkens hem präglas av konflikterna mellan föräldrarna. ---


Det är en levande beskrivning av åländskt landsbygdsliv med mjölkning och grisslakt, brödbak och mattvätt, en arg tupp och en tröstande katt.---


Allt är inte nattsvart. Musiken och biografen ger tröst och andrum, liksom vissa vänner och djur. Det gör boken till en av dessa oumbärliga berättelser om flickor och kvinnoblivande. N beskriver Majkens pubertet och spirande sexualitet på kornet. Språket är poetens exakta och eleganta.---


Nu lunkar berättelsen fram utan några dramatiska vändpunkter, så kan livet te sig, men för att en berättelse skall fungera väl behövs en dramatisk kurva.---


Ändå vill jag verkligen veta hur det gör för 15-åriga Majken när hon ger sig av hemifrån. Hur det kunde vara att flytta från Åland till Stockholm i så unga år. Trots vissa förbehåll är detta en på många sätt en riktigt läsvärd bok som en berättelse om en barndom."


Katarina Gäddnäs, Nya Åland 15 december 2017


Berättelse om flickors barndom - men inte om hur det går sen


"Vad är det som formar en människa? Börjar det inte redan tidigt i barndomen med alla små och stora händelser som påverkar?--- De här frågorna känner man är viktiga för GKN. Hon har vänt och vridit på dem, försöker se dem från olika håll.---


Livet går sin gilla gång i hemmet.--- Människor dör och syskon flyttar bort, föräldrarna grälar mest hela tiden.--- Vilken tur att flickan kan dra sig undan till husets lugna delar och läsa gamla tidningar.---


Men enstaka stunder av lycka finns. När Majken får gå i skolan, umgås med sina vänner och så småningom får gå på bio i Mariehamn. ---


Här finns också en antydan om en manlig lärare som närgånget vill visa de äldre flickorna vad han har bakom gylfen. Man borde ha en nål, viskar en av flickorna.---


Berättelsens prosa är detaljskarp och fångar tiden väl.--- Man skulle gärna läsa mer om Majkens väg in i vuxenlivet.


Det finns många som delar Majkens livsöde men det har skrivits förbluffande få skildringar av hur det går när unga åländska kvinnor drar upp sina rötter och planterar om dem i främmande miljö. Det borde det skrivas mer om."


Benita Mattsson-Eklund, Ålandstidningen 8 december 2017



I Gerd Karin Nordlunds berättelse Det magiska huset får vi möta Majken Berg som berättar om sina upplevelser på den åländska landsbygden på 40- och 50-talen. Majken är bara ett litet barn i början av boken och när vi lämnar henne har hon hunnit bli femton år. Mot en mörk klangbotten av hårdhänta tillrättavisningar, gräl och allvarliga tankar om döden berättar Majken med inlevelse om stort och smått som händer i Basthulta.


Alltid är det något på gång på gården, bak i bagarstugan, tvätt i den kalla viken, höbärgning, slakt, färd med häst och vagn, upplevelser i skolan, midsommarfirande, bröllop och mycket mera. Men tillvaron är kryptisk för Majken. Hon gör sitt bästa för att förstå och komma vidare, ett hårt arbete för en känslig liten människa.


Majken blir stramt hållen av en mor som vantrivs med sig själv och tillvaron och sällan står på barnets sida. Därigenom blir vardagslivet hiskligt svårt för Majken att begripa sig på. Skeendena hänger inte ihop och det finns nästan aldrig någon vuxen i hennes omgivning som kan ge ett vettigt svar på hennes frågor.


Genom hela boken går en längtan bort från Basthulta. "När man blir stor kan man fara vart man vill", säger Majken. Det blir hennes mål i tillvaron och i slutet av berättelsen är hon också på väg till Stockholm. Det är en gripande och läsvärd berättelse för både äldre och yngre och jag vill gärna höra hur det går för Majken, när hon väl kommit ut i stora världen!


Annemarie Karsvik, Upplands Väsby



"Berättelsen är lättläst och man kommer fort in i skeendet. Tidsskildringen är intressant och när farmor säger att här håller vi bara våra egna barn, är det förstås smärtsamt för Majkens mor att höra. Hon har ett barn tidigare innan hon flyttade till Åland.


Skildringen av kvinnornas strävsamma liv på 40- och 50-talen är en väl förtrogen miljö. Det finns också småroligheter. När Majken frågar om hon kan få ta hem en av grannens hundvalpar, svarar hennes far att då måste hon ha rävbössa.


Majken trivs bra i skolan de första åren. I andra klass frågar lärarinnan Berta eleverna i vilkas hem det förbrukas alkohol. Ingen av eleverna vill svara. Det blir en tveksam stämning. Bertas son Per tar initiativet, räcker upp sin hand, varvid Berta genast reagerar.
      - Nej, Pelleman lilla. Ta ner lilla handen.


Ibland är Majken i Mariehamn. Hon köper Fantomen och njuter av doften i bokhandeln. Hon cyklar till den lilla lanthandeln som Arvid förestår. När russin börjar levereras i paket läser Arvid en dag den engelska texten. Majken blir förvånad. Arvid har varit i Amerika och kommit tillbaka till Åland. Hur kan det komma sig? Majken frågar far.
      - Men varför kom han tillbaks till Åland?
      - Ja, det va väl för att han längta efter Alvi.


Det är obegripligt för Majken. Om hon kommer så långt bort som till Amerika, ska hon inte åka tillbaks till Åland.


Märta, Majkens äldsta syster, ger presenter. Böcker. Det är en möjlighet för Majken att färdas och uppleva det ännu ouppnåeliga någon annanstans"


Gunda Eriksson, Upplands Väsby



Om Trädgård för ovana

"Väl avvägd, vacker och mogen lyrik. Det är en målerisk och existentiell poesi som vill slå en bro mellan det paradisiska och sköna och tillvarons plötsliga och smärtfyllda hårdhet, minnets ekolod och rop mitt i det nuvarande."


Bibliotekstjänst, Eva Dahlström


"Dikt som Nordlunds står över alla tillfälliga strömningar. De rör vid det djupt mänskliga utan att gå omvägar. De är av ett mycket fint slag - så var det med debuten för tio år sedan och det fortsätter nu, om än i ledigare form. När poeten skriver "ännu är jag ingen fågel" är det en blygsamhet och inte gäller det Nordlund - hon sjunger en särdeles vacker dikt som har kommit för att stanna."


Upsala Nya Tidning (2009-06-25), Magnus Dahlerus


"Ett lysande exempel är denna titellösa dikt som jag vill citera i sin helhet:

Trädens skuggor borde vara ljusa i dödens stillhet Allting blir för länge sedan Dagdrömmar är tankens lappkast, första hjälpen mot det ordlösa En annan ansträngning är att nå botten i sig själv och att resa sig när musiken har tystnat Saknaden är ett landskap med vindpiskade träd Jag stannar äntligen till, tar emot ett läkande förlåt Upprepar det befriande Öppnar ljuset! Spränger tystnaden!
En del tendenser och underströmmar känns igen från debuten--- Det märkliga är att man känner denna viktlöshet, frånvaro av tid när man läser dikterna. Hon skriver minnets dikt. Trädgård för ovana är en enkel och vacker samling och bekräftar för mig att Nordlund är en av de riktigt viktiga samtida poeterna."

Helsingborgs Dagblad (nätet 2009-02-22) Kristian Lundberg


"GKN:s dikter är fyllda av pregnanta bilder länkade till varann på ett sätt som påminner om drömmars flöde, när verkligt och overkligt förefaller lika naturligt. Lyckliga drömmar har bekväma handtag och trädet sin krona skriver hon. Jag är inte säker på att jag förstår meningen men den gör mig lycklig genom att vara så oväntat formulerad. En annan formulering att ta till sig är:

Kärleken är en stark muskel, sträcker sig från hjässan ner till tårna. Ja, give att det var sant!
Kommer på mig med att le lyckligt över de ordbroar som byggs i boken, många av dem ger sig inte till känna vid första läsningen. Men det lönar sig att leta efter dem."

Ålandstidningen, (2009-02-02) Benita Mattsson-Eklund


"Trädgård för ovana är en imponerande bok, kanske mest för sin anspråkslöshets skull. För lättheten att kliva in i den, och vila i den. Men också för lockelsen den gömmer; jag upptäcker plötsligt att jag längtar tillbaka in i dikterna, vill läsa dem om och om igen."


Nya Åland, (nätet 2009-02-24) Carina Karlsson


Om Genom ett hål i väggen

"Lyrikdebut med öppning för väsentligheter--- Motiven, anslagen, ingångarna till sviterna, språket, allt enskilt och tillsammantaget, vilar i stor lyrisk medvetenhet och mognad--- GKN:s dikter är sköna utan att skönmåla, utan att bli inställsamma. Kärvheten finns med hela tiden och enkelheten manar fram övertoner som fångar ett mytiskt skimmer. "


Skånska Dagbladet, Peter Hultsberg


"Genialiskt enkel poesi som berör och mycket välkommen.--- Genom ett hål i väggen kan man bara se en bild i taget, och det är just så som Nordlunds poesi framträder. Hålet är en kameralins som, antingen den zoomar eller panorerar, fångar bilder i nuet och det förgångna. Skärpan är optimal och berättarrösten sparsam. "


Borås Tidning, Magnus Snygg


"Gedigna erfarenheter i stark framåtrörelse--- Här ska det inte daltas med vare sig dikt eller värld--- GKN är en mycket, mycket medveten och skicklig diktare, något hon visar mede all önskvärd tydlighet på snart sagt varenda sida. "


Göteborgs-Posten, Ragnar Strömberg


"Gedigen åländsk debut--- Nordlund kommer från havet. Men hon stiger inte upp ur dess skum som Afrodite. Inte heller kommer hon seglande som Odyssevus. Nej, GKN tar helt prosaiskt ålandsfärjan in i litteraturen. Som helhet är GKN:s debut gedigen och mogen, ett inte oävet tillskott till den svenska 90-talslyriken."


Norrköpings Tidningar, Mats Granberg


"Stark och säker debut--- Dikterna ger ett stramt intryck; de är återhållna i tonen, trots många ord. Både sorgen och den försiktiga glädjen, beskrivs med en inneboende stillhet. Det är en säker debut."


Nerikes Allehanda-Nerikes Tidningen, Pär-Yngve Andersson


"GKN är en formsträng poet, som i karga tvåradersstrofer tuktar sitt material. Hon är mycket stilmedveten och det är en njutning att ta del av hennes både djärva och lyckosamma radöverklivningar där stroferna porlar fram."


Nordvästra Skånes Tidning, Ulf Malmqvist


"Med kärleken som hemort--- Nordlunds poesi är manande, nästan besvärjande till form och innehåll. Den är sjungande och mycket rytmisk. Det är upplyftande att läsa--- som att ta ett renande och svalkande bad en het sommardag."


Nya Åland, Katarina Gäddnäs-Karlsson


"Med stillsam precision--- Det är verkligen en lycka att få lov att läsa en poet som varken säger för mycket eller för litet, utan som känner sitt ämne och språk. Detta kommer kanske att vara årets händelse inom den svenska samtida lyriken."


Kvällsposten, Kristian Lundberg



Tilldelats kulturstipendium för diktsamlingar och berättelsen om Det magiska huset av Ålands kulturdelegation.